23 days ago..
Ens liv kan förändras så snabbt.. för 23 dagar sedan fick min fina kärlektssaga sitt slut och på ett sett var det nog först då som min resa på riktigt tog slut.
För ett år sedan när jag den 8e juni sprang ut från Kungsholmens Gymnasium var lyckan enorm. Olikt många andra var jag inte alls nervös eller rädd för vad som väntade då jag redan hade det närmsta halvåret planerat. Jag skulle till Israel, bo på Kibbutz, hänga med kusinerna och kände att allt var grymt. Livet hade nog aldrig varit bättre. Mitt halvår blev dock inte riktigt som jag trott då, jag mötte fler hinder under min tid i Israel än vad jag trott. Allt var inte en dans på rosor men missförstå mig inte nu, jag hade väldigt roligt och är otroligt glad att jag åkte. Jag mötte trots allt min första kärlek där, som gjorde mig gladare än någonsin tidigare. Han visade sig bli min närmsta vän, min skyddsvägg och den enda som jag anförtrodde mig åt under en lång tid. Detta på gott och ont för vad händer nu då? Vem ska jag nu anförtro mig åt, prata med eller vara glad med?
Nu har jag nått den punkt som många av mina klasskamrater kände på utspringet. Rädsla för vad som komma skall? Allt är så ovisst. Det är nu man blir vuxen, independent och ja, vad mer? Vem är jag nu? Jag känner mig helt olik den Amanda jag var vid studenten men vem jag är, det vet jag inte. Vart bär mitt liv nu, det vet jag inte heller.
Att jag är ledsen just nu, det har ni nog fattat. Den som under nio månader kom att bli mitt allt finns inte längre där. Men jag tror det här är en del av livet och något jag måste ta mig igenom ensam. Det är så det känns, som om jag måste klara det här ensam för att bli stark nog att klara resten. Så ta inte illa upp och någon som läser det här känner att dom försökt vara där för mig just nu men att jag inte varit så mottaglig för det. Tidigare har jag alltid anförtrott mina vänner allt, men av någon anledning känns det vara som att det här vill jag gå igenom ensam. Tills det känns bättre, då ska jag ta igen allt jag missat. Och till Matt om du någonsin skulle komma att läsa det här. Tack för vår tid tillsammans, jag kommer aldrig att glömma dig och du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.
Amanda
För ett år sedan när jag den 8e juni sprang ut från Kungsholmens Gymnasium var lyckan enorm. Olikt många andra var jag inte alls nervös eller rädd för vad som väntade då jag redan hade det närmsta halvåret planerat. Jag skulle till Israel, bo på Kibbutz, hänga med kusinerna och kände att allt var grymt. Livet hade nog aldrig varit bättre. Mitt halvår blev dock inte riktigt som jag trott då, jag mötte fler hinder under min tid i Israel än vad jag trott. Allt var inte en dans på rosor men missförstå mig inte nu, jag hade väldigt roligt och är otroligt glad att jag åkte. Jag mötte trots allt min första kärlek där, som gjorde mig gladare än någonsin tidigare. Han visade sig bli min närmsta vän, min skyddsvägg och den enda som jag anförtrodde mig åt under en lång tid. Detta på gott och ont för vad händer nu då? Vem ska jag nu anförtro mig åt, prata med eller vara glad med?
Nu har jag nått den punkt som många av mina klasskamrater kände på utspringet. Rädsla för vad som komma skall? Allt är så ovisst. Det är nu man blir vuxen, independent och ja, vad mer? Vem är jag nu? Jag känner mig helt olik den Amanda jag var vid studenten men vem jag är, det vet jag inte. Vart bär mitt liv nu, det vet jag inte heller.
Att jag är ledsen just nu, det har ni nog fattat. Den som under nio månader kom att bli mitt allt finns inte längre där. Men jag tror det här är en del av livet och något jag måste ta mig igenom ensam. Det är så det känns, som om jag måste klara det här ensam för att bli stark nog att klara resten. Så ta inte illa upp och någon som läser det här känner att dom försökt vara där för mig just nu men att jag inte varit så mottaglig för det. Tidigare har jag alltid anförtrott mina vänner allt, men av någon anledning känns det vara som att det här vill jag gå igenom ensam. Tills det känns bättre, då ska jag ta igen allt jag missat. Och till Matt om du någonsin skulle komma att läsa det här. Tack för vår tid tillsammans, jag kommer aldrig att glömma dig och du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.
Amanda
Kommentarer
Trackback
