AmandaMos

"Mina lår har aldrig varit såhär döda, ja höll typ på o trilla ner i toan när jag skulle sätta mig för mina lår klarade liksom inte av att böjja sig ner" - Citat av Sarah Abelin, nyligen hemkommen från fotbollsmatch på Gotland.

Vi har alla varit där, i träningsvärkens värld. För min del handlar det alltid lite om smärtblandad förtjusning. Glad över att mina muskler äntligen har fått röra lite på sig, ledsen att jag har ont i rumpan (brukar oftast vara där jag får ont). Nu när jag tänker på det var det oroväckade längesen jag hade träningsvärk. Men nu ska jag liksom iväg, omöjligt att träna då. När jag kommer hem däremot, så jäklar ska ni få se på annat! Jobba och träna, det ska jag göra när jag kommer hem. Fast långt kvar tills dess. Tror jag ska börja med att åka iväg först innan jag börjar planera tiden efter jag kommit hem.

Det här inlägget har ingen mening. Men jag lydde ett råd från ChristiAnne, jag frågade henne om jag borde skriva ett inlägg i brist på annat. Svaret blev som rubriken lyder. Tyckte det var ett ganska bra råd, ska börja leva mitt liv efter det tror jag. Måste bara akta mig från att tänka dumma saker då.

Dagen har varit trevlig, sol för en gångs skull här i Sverige. Elvis förlora matchen, vi drog och åt lunch på harpaveljongen i liljansskogen, väldigt fint ställe. Sedan kom våra grannar över på lite fika för att hälsa lite på farmor. Kvällen har spenderats framför MTV, har kollat på de nya avsnitten av The Hills och The City.

Ledsen för avsaknaden av röd tråd // Amanda